Det har bara inte funnits ord. Ett tag. Tomt. Inga uttryckssätt. Eller ord finns det alltid, men ibland är det bara så svårt att sätta ihop dem.
Men solen har sakta arbetat sig över kanten och lyser på mig. Värmer och lugnar liksom. Så orden kan falla på plats igen. Stapplande måhända, men man kan ju inte springa innan man kan krypa.
Det är först när man faller som man märker om någon tar emot. Jag är så innerligt tacksam att jag har flera <3
1 kommentar:
Tillsammans vi står och vi faller <3
Skicka en kommentar