Ja så var det dags igen. Nytt år, nya tankar?
Varför är jag inte en sådan där människa som glatt och förhoppningsfullt ser fram emot det nya året och allt vad det kan bära med sig? Istället överöser jag mig själv med eventuella katastrofer där jag på nyårsaftonskvällen sitter på toagolvet, stirrar på tvättkorgen och klankar ner på mig själv.
Kvällen började bra, med att jag i ett försök att vara förutseende skulle ställa upp skolans kamera (som jag lånat och lovat att skydda med mitt liv) i den lilla smygen ovanpå garderoberna, för att SKYDDA den från att komma till skada under kvällens eventuella festligheter. Kameran bara försvinner och jag hör ett öronbedövande brak. Det skräckfyllda hålet som skapades i mitt bröst bara växte och växte och jag vrålade på Jonas som väl trodde att jag höll på att bli mördad. Med stigande fasa inser jag att de väggar som sitter på sidorna om garderoberna och som jag förväntade mig övergick i en hylla överst, egentligen bara är fastspikade fasader som döljer varsitt svart hål på sidorna om garderoberna. Intelligent nog har skaparna av denna fantastiska lösning spikat igen nertill men inte upptill och skolans kamera föll två meter rakt ner i golvet, omöjlig för oss att få tag på!
Jonas ringde genast hyresvärden som lovade att komma till undsättning dagen därpå, och efter ett antal försäkranden från både Jonas och mina föräldrar om att detta måste täckas av många försäkringar (mamma försökte något misslyckat att dölja ett gapskratt när jag ringde förtvivlad och berättade vad som hade hänt, vadå inte ett dugg chockad att jag lyckats med något sånt här liksom), började jag laga mat så svetten lackade.
I princip i tid (både jag och tjejerna bara lite försenade) kunde vi äta och dricka och spela spel, och det blev till och med lite dans innan jag och Jonas slocknade runt klockan fyra.
Dagen efter kom hyresvärden och sågade runt den stackars kameran som täckt av sågspån kunde fiskas fram. Den hade chockerande nog landat på objektivet, linsskyddet hade åkt av och skärpeinställningen (jaja, det har säkert något riktigt tjusigt namn) knölat till sig och världen var suddig genom linsen. Jag ser inte fram emot att ha det samtalet med min lärare.. Jonas pillade lite i och för sig, så nu går det att ställa in skärpan, men det har säkert blivit något annat fel som jag är för okunnig för att inse. Får gå till någon expert för att få domen..
Skolan är äntligen slut om två veckor. Inte för att det inte har varit roligt, jag är bara helt slutkörd och längtar efter psykisk vila. Arbeta kan jag göra, bara jag slipper tänka, snälla! Och arbete är också lite av en stressfaktor. Det är lite av torka på den sidan, har just nu bara Dollarinventering att se fram emot (läs frukta), sen ser det tomt ut.
Något som dock är kul är att vi har bokat Thailandsresa 16 mars till 16 april!
Hoppas bara jag får jobba så pass innan att jag har råda att faktiskt äta thaimat också. Nej, nu ska jag återgå till mina studier. Jag arbetar (så sägs det iaf) på min essä, jag har ingen aning om vad jag håller på med, eller var det kommer sluta. Det får helt enkelt lösa sig i sista sekunden som så många gånger förr.
Jag lever på hoppet.
Och just ja, mitt nyårslöfte är att försöka sluta oroa mig så mycket för saker som jag ändå inte kan göra något åt. HA! Snacka om att ha tagit sig vatten över huvudet där...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar