Nattfly

Jag borstar tänderna på balkongen. Där finns bara jag och trädet, och det är lika varmt ute som inne. Jag undrar om jag har förändrats. Om det är därför så mycket känns annorlunda jämfört med förut. Är det jag som är anledningen? Bär jag någon eventuell skuld?
Jag har precis cyklat hem från Söder. Vissa saker känns som vanligt, andra känns som att det var flera år sedan just nu. Aldrig hade jag kunnat tro att det som var vardag så lätt skulle kunna förändras. Att övergången jag aldrig ville skulle ske liksom skulle smyga sig på för att bli den nya verkligheten, utan att jag någonsin sa ja och accepterade förändringen. Det bara blev som det blev och jag hade minsann inget att säga till om. Och nu är det som att det som var då aldrig har hänt.. Är det någon som minns mer än jag? Är det någon förutom jag som saknar?

Det är bara jag och nattflyna som lever just nu. De svärmar under vår gatlykta och blixtrar till och försvinner medan jag står där och tittar.
Om en vecka ska Jonas provspela i Norge. Kanske är det där jag ska gömma mig.
Och komma ifrån allt. Bland de norska bergen.