And if somebody's going to make it, then this somebody ought to be you

Jobb jobb jobb. Men det är bra, så man får absolut inte klaga. Och det gör jag inte heller. Det är skönt att ha något att göra, jag hanterar sysslolöshet dåligt. Särskilt bra är det också med tanke på att jag och Jonas den här veckan har betalat 15 071 kr i hyra. Japp, FEMTONTUSENSJUTTIOEN KRONOR. Det är tamejfan inte riktigt klokt. Okt-nov i Norge, och nov i Sverige. Egentligen borde vi ligga ner i en liten hög och gråta, men det är en så bisarr summa att jag bara stirrar på den förstummad. Det är inte riktigt klokt.

När man jobbar kväll på Narvesen händer inte särskilt mycket. Man kan sitta själv där inne och ha kanske fem kunder på några timmar. Häromkvällen kom det in en svensk man som väntade på familjemedlemmar som skulle komma med bussen från flygplatsen. Han blev glad över att träffa en till svensk, särskilt en dalkulla eftersom han var från Malung. Vi pratade om allt möjligt i närmare en timme medan han väntade på bussen. Han berättade om sina barn och att han hade en son som bodde i Hamburg. Jaha sa jag, vad trevligt. Det är Marcus Berg förresten, du kanske vet vem det är? Det gjorde helt klart min dag :)

Nyss läste jag min Karins blogg och insåg att jag kanske har förändrats. I alla fall lite lite grann, från den jag alltid varit. Och fortfarande till 98% är bör väl kanske tilläggas, men en liten liten förändring har nog inträtt, tror jag. Jag, Fröken Separationsångest, insåg nämligen att det inte bara behöver vara sorligt att sakna människor. Det är ju någonting väldigt bra egentligen, ett bevis på att de personerna betyder något för en. Att de betyder väldigt mycket. Så till er som jag saknar, om ni befinner er i Dalom i helgen så kommer jag också att finnas där.