Lisa för själen

Icke att förglömma, jag har ju faktiskt varit på en liten minisemester också. Eller ja, semester och semester, lilla farmor har blivit dålig och bor just nu på sjukstugan, så jag, lillebror, Kottis och far tog oss en tur upp dit för att ordna med det ena och det andra som måste ordnas. Men lite sol och lite skoter blev det i alla fall också. Det är få saker som är så avslappnande som att sitta i en skotersläde eller bara sitta fast i en meter snö mitt ute i ingenstans i den norrländska skogen. Som pappa brukar säga: Trafikverket är så långt borta. Eller ja, i mitt fall var skolan och jobb och måsten oändligt långt borta, något jag verkligen behövde (vilket kanske märktes i tidigare inlägg..).

Vi tog vår gamla Ockelbo från -84 och begav oss ut på en tur som Mikael drömt om länge, nämligen att lyckas ta sig hela vägen upp på toppen av Välbmapouda. Jag och Lottis hade det fint med renskinn att sitta på och solen på näsorna ända tills det började gå lite för mycket rakt uppför för gammelskotern. Mikael vrålade plötsligt att vi skulle hoppa så det blev några fina magplask i djupsnön. Spåren efter oss måste ha sett roliga ut, skoter skoter skoter plums och sedan djupa fotspår :)

 Vid en bakval nära toppen träffade vi på annat skoterfolk. Två killar som nog blev lite imponerade av vår gamla trotjänare, trots sportskotrarna de själva hade. Sen dök det upp två trevliga damer på ännu en sportskoter. De hade dock kört fast, "KRAFTIGT!" som de uttryckte det hela :) Vägen de valt var tydligen inte att rekommendera.
Vi beslutade oss för att följa efter killarna på ett annat spår.

Det blev dock några till alltför branta backar för att skotern skulle orka med oss i släden så när vi just slängt oss ut ännu en gång (den här gången landade jag graciöst på huvudet) kom skoterkillarna tillbaka och erbjöd sig att skjutsa mig och Lottis sista biten. Så Mikael tog sig upp på egen hand medan vi fick finåka upp på toppen,
tack Dick och Kristian :)

Fin dag!

Farmor var, trots sin värkande rygg och magrare, sig någorlunda lik, hon var rapp precis som vanligt. Det var tomt i huset utan henne dock, och ovant att se henne i sjuksängen. Förhoppningsvis ska hon dock snart kunna få en egen fin lägenhet inne i stan, närmare till hjälp och vänner. Det blir skönt för oss alla.