Jag vill, jag kan!

I måndags, för första gången på flera år, sprang jag en mil. Lisa, Lisa och Johan fick med mig ut i spåren runt Stångtjärn och det var alldeles, alldeles underbart. Lisa har varit på mig ett tag, men jag har fegat lite eftersom hallå, de där springer ju marathon och har sig, inte skulle väl jag kunna följa med dem? Men tillslut tog jag mod till mig och jag är så himla glad för det! Nu sprang vi ju inte så fort, men jag var bara så lycklig över att kunna springa över huvud taget! Kylig höstluft och sol, bara koppla bort hjärnan, känna doften av skogen och inte tänka på något annat än att inte snubbla över stock och sten. Det var så härligt att känna att kroppen fungerade, att den orkade, att jag kunde! Bara ta rygg på dessa duktiga människor, jaga, följa, orka! Bästa känslan på länge helt klart. Jag älskar ju att springa, sörjer att det var så längesen jag kunnat göra det. Och efter 8 km började knät att strama, det gjorde ont i höftböjaren och ljumsken plågade mig dagen efter. Men det var ändå hanterbart och det gör mig så glad! Att träna är verkligen det bästa som finns, inget får mig att må så bra som det. Nu ska jag bara boka in mig hos sjukgymnasten för att få lite råd för hur jag ska tänkta med min höftböjare som är så stram för att jag ska kunna springa mer. Satsa mot nya mål ;)

(Bilden lånad från lansstyrelsen.se)