Jag tog en promenad ikväll.
Det snöade så mjukt och vackert och mycket som det bara gör ibland.
Skulle inte kunna kalla det för lapphandskar, eller jo kanske. För barn i så fall.
Jag minns när vi bodde i Luleå och pappa kom och hämtade oss i vardagsrummet. Jag var kanske fem-sex och Mikael kanske tre eller fyra. Den första snön var där. Vi hade bara pyjamas på oss när pappa öppnade ytterdörren och vi kikade ut. Nakna små tår mot den iskalla trappen.
Samma förundran och lycka känner jag varje år sedan dess när den första snön kommer. Jag måste gå ut, även om det bara är för att öppna dörren och sticka ut huvudet. Hälsa.
Idag var jag det bara jag och snön. I mörkret blev varje gatlyktas ljuskägla en snöglob att gå igenom. Jag sökte upp den lilla skog som fanns att finna uppe på åsen och tittade på pepparkakshusen och julgranarna täckta med florsockersnö. När jag följde mina egna spår tillbaka hade de nästan snöat igen.
Och ja, jag fångade snöflingor på tungan.
Och ja, jag skuttade lite så som folk gör när de befinner sig i ett julkort.
Nu kryper jag upp i soffan med en stor apelsin och en filt.
Livet är inte så tokigt ändå.
1 kommentar:
Oh, ännu ett förtjusande inlägg! Du är inte heller så tokig vettu ;)
Skicka en kommentar