Forever and ever amen

Det har varit en omtumlande helg.
Mycket förväntan och gråt och samtal kring saker vi nog tassat runt länge.
Jag har lärt mig saker hoppas jag. Om mig själv och om er.
Jag vet att jag kanske inte är så lätt att tas med alltid. När orken tryter
blir jag självupptagen och kanske lite blind.
Jag tar åt mig av saker som jag egentligen borde låta passera, blir jätteupprörd för minsta småsak, tar saker personligt, saker som inte betyder något och som jag borde inse inte förminskar mig som människa. Men ändå. Jag arbetar på det, men det är nog det där med självkänslan tror jag. Jag vet att folk oftast inte tror på mig när jag säger att mitt självförtroende är dåligt. Och det stämmer nog inte riktigt heller kanske, det är inte det som brister. Snarare tron på mig själv. Att jag är stark
och bra ändå, fast det blir fel ibland.
Jag tror i alla fall att vi tagit ett viktigt steg. Det är inte farligt att
säga till när något känns fel, eller att få höra det tillbaka. Det är de som bryr
sig som måste våga säga till när man gör fel, även om man inte märker det själv.
Hur jobbigt det än känns med konfrontationer så är det bättre att ta upp det jobbiga i ljuset än att tiga.
Saker och ting förändras, något som jag alltid varit extremt emot. Men efter idag så känner jag att jag har lättare att acceptera att allt inte kan vara som det alltid har varit. Det behöver inte betyda att det är sämre nu... bara annorlunda.
Och vi har ju fortfarande varandra. Vi splittras inte bara för att det blåser lite.
Vi står kanske snarare tätare ihop för att rida ut stormen.

Det är mycket just nu. December har knappt börjat och jag undrar redan vad jag har gett mig in på. Har helt klart tagit på mig för mycket. Försöker jobba heltid samtidigt som jag ska klara att plugga 75%. Vafan, hur tänkte jag få ihop det där? Jag var ju bra på matte en gång. Sen är det det där med konserterna. Jag vill ju absolut genomföra dem, det finns få saker som gör mig lika glad som när jag sjunger. Men två olika konserter på en vecka? Kombinerat med skolan och jobben... Jag skulle behöva klona mig själv just nu.
Att sen orka vara en god vän, dotter, flickvän och syster samtidigt verkar svårt för mig. Det finns tydliga tecken på det redan. Mikael har redan skällt på mig ett antal gånger den senaste veckan. Åskmolnet verkar vara mitt nya namn. Jag frågade Jonas igår om han tyckte att jag hade humörsvängningar. Han svarade nej, du är ju bara sur hela tiden. Hej väckarklocka... (Förlåt mig, du gör ju mig så glad! <3)
På jobbet idag var min stubin så kort (med alla omöjliga kunder) att den i princip var obefintlig. Den brukar iofs vara ganska kort, men idag hade man fått leta med lupp för att hitta den.
Jag gillar inte mig själv alls när jag är så här. Samtidigt vet jag inte riktigt hur jag ska hantera min stressade situation... Jag gör mitt bästa ska ni veta, men jag ska försöka göra lite mer än mitt bästa för att visa att jag uppskattar alla er som bryr er.
Så till alla som eventuellt kan ha drabbats av mitt humör den senaste tiden:
En uppriktig ursäkt. Och en kram.

(Work in progress)