Jag hörde nyss ett inslag på P1. Det var en krönika på temat "Vem gjorde det fult att bli gammal?" och syftade på hur vanligt det blivit med plastikoperationer, samt teves alla makeoverprogram.
Jag tänkte genast på mormor. Jag fotade henne nyss för min uppgift Fota kända, och hon trivdes inte alls med det. Undrade varför jag valde ett så "dåligt gammalt objekt" och bad mig retuschera i datorn.
Varför kan inte kroppen få vara det tomma ark vi föds med, som sedan tecknas fullt av vår levnadshistoria? Varje krokigt finger och prick på mormors kropp har en historia bakom sig. Det är stolpar till berättelsen om hennes liv, ständiga påminnelser om hennes erfarenheter och upplevelser. Något att bära med stolthet.
Vem är man om man utplånar alla spår av livet på sin kropp? En blank, ointressant, tom sida.
Jag önskar att jag kommer hålla fast vid denna åsikt. Jag vet dock att när jag en dag sitter där med magen slapp efter graviditet, brösten platta och trötta och rynkorna lite för djupa, kommer sukta efter att återställa det som en gång var (hur missnöjd jag än må vara idag).
Min enda tröst är att jag troligtvis aldrig kommer bli tillräckligt rik för att ha råd med något ingrepp. Och om jag skulle bli det, eller ingreppen så billiga att vem som helst har råd, så ska jag minnas min älskade mormor.
Den vackraste människa jag vet.
3 kommentarer:
åh herregud vad bra du skriver Emma :)
Oj, vad fint skrivet :D
Verkligen! =)
Skicka en kommentar