Era barn blir vad ni gör dem till..

Idag på jobbet.
Det ringde en tjej från Barnens Hus.
Vi har tagit två småtjejer som snattade, och de hade fickorna fulla av saker från er också. Vi har ringt deras föräldrar och polisen och de är på väg. Vi skickar in dem till er sen..
Om sanningen ska fram så hoppades jag att jag skulle slippa se det. Men icke..
En stund senare blir jag stoppad av en stor man som ropar efter mig.
Ursäkta, de här två har något att säga. Han och den andra pappan ser ut som två slaktare. Eller kanske brottare i alla fall. Skäggstubb och grova drag, breda och stadiga. Framför dem står två små tjejer, kanske elva år gamla. Den ena känner jag igen från när hon var in tidigare under dagen. Nå, vad skulle ni säga? frågar den första pappan barskt.
Jag ser ner på deras små ansikten. Den som till slut öppnar munnen har halloweensmink i ansiktet. Ett svart ärr på kinden och rödgråtna livrädda ögon. Förlåt att vi har snott! Knubbiga små händer sträcks fram mot mig och jag tar emot smycken som är alldeles varma och fuktiga efter att ha kramats hårt. Ett par örhängen faller till golvet och båda flickorna kastar sig panikslagna fram för att skynda sig att plocka upp dem. Oj förlåt! Skammen och ilskan lyser i pappornas ögon. Jag försöker få mina hummande svar att låta bestämda, men det var verkligen hemskt att se rädslan i barnens ögon. Jag tyckte så oerhört synd om dem.
Detta kommer inte att hända igen, försäkrar den ena pappan när de ska gå och jag mumlar fram ett nej, okej, som var tänkt att låta som ett NEJ DET HOPPAS JAG VERKLIGEN INTE! Sen gick jag in och andades en stund i fikarummet.
Jag kan måhända överreagera, men papporna såg verkligen ut som riktiga barnmisshandlare. När jag såg dem gå önskade jag bara att de låter detta vara nog för flickorna. Att få be om ursäkt på två affärer och dessutom få träffa polisen måste vara skrämmande nog. Jag hoppas att de bara satte sig ner med dem när de kom hem och frågade; vännen, du vet ju att det är fel att ta saker som inte är dina, varför gjorde du det? Och att de sedan bryr sig mer om dem, och ger dem extra mycket uppmärksamhet och kärlek så de blir trygga barn som sparar ihop till sina örhängen, eller önskar sig dem i julklapp..
I mitt naiva huvud slutar det så i alla fall, för alternativet är för jobbigt att tänka på.