Att jag inte är den mest flexibla eller förändringsvälkomnande människan är väl kanske inte någon större nyhet, minst av allt för mig själv. Men förändringar i min omgivning har jag fått vänja mig vid och tycker nu att bara jag får tid på mig så kan jag hantera dessa hyfsat bra (hyfsat var ordet). Men förändringar i mitt personliga liv, relationer bland annat, känns inte som något jag varken kan eller ens vill acceptera, hur oundvikliga de än är. Det känns ju inte så troligt att till exempel gå ett helt liv utan att någon i ens omgivning dör, om man inte dör ung vill säga (något jag helst vill slippa). Att sakta men säkert lära sig att saker inte är som förut irriterar mig dock nu snarare än att göra mig ledsen. Det stör mig att behöva ändra mitt eget beteende, att känna att jag plötsligt undviker att göra och säga eller förvänta mig vissa saker, eftersom jag vet att det inte längre väntas av mig. Att plötsligt inte riktigt kunna vara mig själv i situationer då det förut var självklart. Att känna mig stel och tråkig. Jag känner varken ilska eller sorg dock, bara en viss obekvämlighet. Men det kommer gå över med tiden.
Jag är ganska bra på många saker men inte jättejättebra på något.. Varför brinner jag inte för något? Vad ska jag bli när jag blir stor? Vad jag än funderar på att satsa på så vet jag att det kommer finnas folk där som har brunnit för det hela livet, som är extremt insatta, passionerade och intresserade och jag kommer vara den som är lite halvt intresserad, osäker och halvljummen.
Jag vet inte vad jag vill, i alla fall inte offentligt. Det är klart att jag har en dröm, men rent realistiskt har jag ingen aning. Men tänk så fint det vore.. Det ultimata drömlivet. Oh well..
Jag känner stress inför att börja plugga. För varje år som går blir jag ännu ett år äldre som färdigutbildad och stressen ökar vid tanken på de jag känner som redan är klara eller på väg mot sina mål. Jag misstänker nämligen att jag inte fullt ut kommer nå fram till mitt.
4 kommentarer:
Det är ju så jag känner också. Jag kan bli så sjukt arg på att jag inte är sådär passionerat besatt av något och vill lära mig allt om det (och också gör det). Jag vill leva för något och känna att det får kosta vad det kosta vill, bara jag gör mitt yttersta för att nå mitt mål. Men när man inte brinner för något, hur gör man då? Jag vill inte bara halka in på något och råka bli kvar där och sen trivas hyfsat bra med resultatet. Det känns inte som att det finns nån mening med det.
Jag vill inte vara hyfsat nöjd, jag vill vara stolt och glad och lycklig i det jag väljer att bli. Men hur gör man...?
Puss på dig Äma.
Vi kan väl hålla handen lite tills vi hittat det vi faktiskt brinner för? Det måstemåstemåste gå.
Öjj äma, du vet ju att jag inte heller brinner för nått, men jag har kommit fram till att det är rätt skönt! då kan man ju göra vad man vill! :D brinner man för nått är man ju tvingad att göra just det å tänk va mycket man missar då!
Katta, precis så känns det! Jag vill inte heller bara råka hamna nånstans och sen hejsan det här funkar väl hyfsat. Jag vill hitta nåt fantastiskt som passar perfekt! Men vi borde kanske båda börja tänka som dig Bänny istället :) I alla fall så länge tror jag att det är en bra idé att testa på lite allt möjligt, vem vet kanske man halkar rätt :) Om vi inte förlorar hoppet om att det är möjligt. Och visst kan vi hålla handen under tiden. Puss på er
Om man väljer sin passion, så är det inte någon verklig passion. Passion kommer till dig, och den kommer ur något djupare än ett val; den kommer ur ett behov, en grundlag för ditt liv. Allt du kan göra är att vara tillgänglig så att den vet var den kan hitta dig.
För övrigt delar jag din känsla av att inte vilja bara råka hamna någonstans. Vi är nog i den åldern när sånt börjar bli klart påträngande..
Skicka en kommentar