Vikten av kommunikation

Jag upptäckte för ett tag sedan att jag i princip var min pappa. Det var en skrämmande upplevelse (no offense). Jag kom hem från jobbet och fick ett psykbryt på berget av disk som täckte hela köket (ungefär). Jag blev helt manisk och började hysteriskt städa hela lägenheten. Jonas fick inte hjälpa till eftersom jag var fullkomligt rosenrasande. Jag drog nämligen den helt logiska slutsatsen att eftersom han inte hade diskat så brydde han sig inte om mig. Eh..
Han förstod konstigt nog ingenting av mitt högst logiska tänkande och såg en galen person hetsa fram och tillbaka. Till slut kallade han mig för martyr och här dök en sån där tecknad glödlampa upp för min inre syn, och jag insåg att jag plötsligt förstod min far till fullo samt att jag hade blivit precis som honom.
När jag bodde hemma var pappas största hatobjekt nämligen en belamrad diskbänk, och jag kunde inte för mitt liv förstå vad det spelade för roll om det stod en tallrik där eller inte, eller varför jag måste ta bort den i just den sekunden, spela roll då, jag gör det ju sen! Nu insåg jag dock att eftersom det var viktigt för pappa att ha det fint i köket, samt att han ville ha plats att göra frukost till familjen, så tog han det extremt personligt när jag och Mikael lämnade högar av disk där, även om vi tänkte att vi skulle ta hand om det sen. Det började varje gång med att han tjatade och var vi sedan för långsamma så blev han ett ilsket åskmoln och tog bort det själv, varpå jag kallade honom för martyr... ooops..
Eftersom jag nu i mitt eget boende har insett vikten av att hålla det fint, och hur bra jag mår av att ha det fint runt omkring mig, så tog jag det extremt personligt när diskberget hade växt trots att det fanns någon där som hade kunnat diska. Jag tog det som att han struntade i att det var viktigt för mig = han struntade i mig. Eh ja..
Pappa såg så lycklig ut när jag berättade om denna insikt. Det kändes bra att säga att jag förstod honom, och efter att ha varit på båda sidor om diskbergsdiskussionen så vill jag nu förklara mig upplyst. Och efter att bara ha trott att jag fått en psykos så förstod även Jonas min tankegång och diskbänken är nu glänsande ren och tom. I alla fall nästan jämt :)

Communication, communication, communication. Det är vad allt handlar om. Man kan aldrig helt förstå en annan människa om man inte talar med varandra. Eller med sig själv för den delen. Det är egentligen hemskt fascinerande hur olika man kan vara, och hur oerhört lätt det är att det blir missförstånd när man inte är tydlig med hur man tänker. Carro, du verkar ha kommit så långt på vägen till att veta vem du är och vad du vill och jag vill bara säga att jag beundrar dig för detta. Jag har nog en bit kvar själv, men jag får små aha-upplevelser lite då och då, så jag tror i alla fall att jag på väg :)
Och jag är glad att vi vet var vi står. Vän.