Jag drömde om giftormar den natten. I ett hus i Afrika där jag befann mig var de överallt. Inne, ute, under bordet, under filten. Jag stängde dörrar, försökte fly. Men de kom som pilar mot mig överallt och jag visste att ett bett var dödligt. Plötsligt var jag instängd i ett hörn. En tunn, svart, glänsande kropp slingrade lojt mot mig över golvet och strök sig runt mina ben. Men inte för att bita. Utan som för att säga du kan inte fly, jag hittar dig om jag vill, det är ingen idé att försöka. Sedan var mamma där. Och jag tänkte hur kan någon leva så här? Bland dessa ständiga faror, i denna eviga skräck?
"Detta är kvinnoland," sa mamma. Kvinnoland. För vi är starka.
Och sen blev hon biten, men inget hände.
Ser du inte att det är farorna du försöker gömma dig för?
Som jag har försökt gömma mig hela mitt liv. Försiktighet, ta inga risker, alltid på helspänn, försöka ligga steget före, utgå från faror så är du beredd.
Men den svarta ormen finner en om den vill.
Jag sprang så fort benen bar så hjärtat skulle få andas fritt i bröstet. Jag hoppade över giftormarna där de låg på stigen och försökte hugga. Trampade hårt, gång på gång, på den där procenten som mellan tuvor och rötter försökte sticka och likt ormarna sprida sitt gift.
Men de får inte. För jag är stark och jag tror.
1 kommentar:
Fint skrivet Emma! Du är stark, det vet vi :) kram
Skicka en kommentar