Håhå jaja

Efter att ha jobbat sista dagen på obestämd tid blev det visit hos sjukgymnasten för att reda ut mitt knä. Jag var lite rädd att jag skulle behöva reda ut hela kroppen efter att på jobbet upplevt obestämbar värk i hela vänstersidan. I fikarummet skämtade jag och Sofie om att jag kanske fått en stroke. När jag sade det till Annika tittade hon allvarligt på mig och frågade om jag inte skulle ringa. Då blev jag lite rädd på riktigt och började leta fler symtom, var jag inte lite mer disträ än vanligt (ja Jonas, disträ), var jag osammanhängande, fungerade talet osv? Jag funderade även över blodpropp eftersom smärtan börjat i tummen för att sedan leta sig vidare till handleden och sedan armbågen (det var en vandrande propp alltså). Men ääänivej, hos sjukgymnasten fick jag bekräftat att hela vänstersidan var ju som en fiolsträng, så antagligen var det varken propp eller stroke. Jag misstänker däremot eventuell smitta från Mirandels trasiga tumme eftersom BM misstänkte smittad nackspärr hos sig själv. Allt smittar ju tydligen nuförtiden, som fetma och schizofreni. Ja, jag tenderar att vika av på sidospår och har en förkärlek för snabbt och till synes virrigt pladder, men egentligen är det bara så att jag kör med lite stream of consciousness (vilket för övrigt nog är det enda jag minns från Uppsala).

Men kanske att jag skulle komma till saken; knät verkar iaf inte trasigt. Det är istället troligtvis en liten muskel (som sovit gott medan jag rehabat mig och inte ens rört en fotboll) som nu har vaknat ilsket till liv och börjat irritera sig över att faktiskt behöva arbeta. I sitt protesttåg har han dessutom lyckats få med sig både vadmuskeln och någon av lårmusklerna som blivit lite nervösa och spända och drar ilsket i skinkan som i sin tur irriterar ryggen som ju redan egentligen var lite arg över allt spelande och drog i skinkan från andra hållet. Sjukgymnasten kom dock till mitt försvar och pepprade upprorsmakaren med lite laser. Sen ska jag fortsätta med min frysta falukorv i knät och med lite vila på det ska det nog bli bra det där.

Förresten, apropå irriterande kroppsdelar; Ramon. Han bor kvar. Han har inte rört sig en endaste millimeter. Och jag som hotat med att vräka honom i maj! Men efter att ha fått höra att han inte var livshotande så slappnade jag liksom av lite och glömde till viss del bort honom. Framför allt glömde jag att ringa doktor Brynja. Nu känns det lite sent, så jag får kanske leta upp en ny läkare som kan tänka sig att vräka. För nu är jag lite less.
Efter lasrandet blev det middag på kupan med far och Bänny. Det var alldeles för längesen jag och Bänny umgicks ordentligt på tu man hand, men hej vad vi tog igen förlorad tid. Vi är nog antagligen inte så roliga som vi tror, men vi snöar verkligen in fullständigt när vi väl sätter igång :) Säter mötte Dalkurd U på Domnarvsvallen (0-3 tyvärr), en fin fotbollskväll med fint sällskap :)

Snart sovdags, men först lite kyla för att hålla knät i schakt, för att citera en känd person.. Inga namn men hon börjar på B och slutar på änny ;)