Frustrationen

Jag tror att jag måste skriva om det här för att jag ska kunna sova sedan. Har ägnat de senaste två timmarna åt att läsa Ketchupmammans blogg och kommentarer och länkar och ditten och datten, om genus och könsroller och jag vill bara gråta över vissa människors trångsynthet och bakåtsträvande åsikter. Om det är något jag innerligt avskytt i hela mitt liv så har det varit (och är) att känna att andra vill begränsa mig pga mitt kön. "Du är ju duktig på det här, för att vara tjej" tex. Varför skulle jag inte vara duktig på tex fotboll för att jag inte har en snopp? Jag har aldrig varit intresserad av dockor, jag försökte eftersom jag hade kompisar som hade fina dockor, men när jag väl fick en så lekte jag kanske med den en eller två gånger, utan något större intresse. Jag har tidigare varit rädd för barn (dagiset i Norge bl.a. rådde bot på detta), eftersom jag inte hade någon erfarenhet av att umgås med barn. J var en naturbegåvning på dagiset, alla tyckte om honom och han var (och är) superfin med barn. Så när jag läser saker som att män inte kan eller bör ta hand om barn, och att alla kvinnor ("för att vara fullvärdiga sådana") är naturligt omhändertagande och liksom bara "vet" hur man ska ta hand om barn och vill leka med dockor så blir jag gråtfärdig. Alla är vi olika.
Mina barn kommer att erbjudas alla möjligheter och uppmuntras till att utforska vad som än intresserar dem. Jag var tvungen att bita mig i tungan både en och två gånger sist jag jobbade, då bl.a. en man, efter att ha valt ut två knallrosa hopprep till sina döttrar, faktiskt skrattade (!) och totalvägrade ge sin son ett likadant trots att pojken bad tre gånger. En kvinna frågade ilsket om vi inte hade "fler pojksaker". "Det beror väl på vad man tycker om" svarade jag och hon blev tyst. Själv kokar jag inombords.

Läs nu Ketchupmamman. Klickeliklick. Det är en särdeles klok och rolig kvinna. Sen behöver ni ju inte klicka er vidare till det som det länkas till, i alla fall inte om ni vill kunna sova på natten. Gonatt.