Idag på min vanliga morgonpromenad fick jag plötsligt syn på de här träden. Har gått samma runda hur många gånger som helst, men aldrig sett dem förut. Idag var det som att de visade sig för mig.
När vi berättade för folk att vi skulle komma att ha distansförhållande i några år framöver, fick vi mest
negativa kommentarer.
Självklart var det många som sa Det klarar ni,
eller Det är nog nyttigt att prova på.
Men för det mesta fick vi höra Men hur ska det gå?
Eller Åh är inte det jättesvårt?
Svaret är att jo, det kan vara svårt ibland.
Men förvånansvärt sällan känns det som.
Man skulle kunna hävda att det fungerar ganska bra när båda studerar på heltid.
Koncentrationsnivån sjunker liksom markant när vi är tillsammans.
Man får mer gjort på egen hand, kan jobba undan i veckan, se fram emot helgen.
Och ser framåt, det gör man.
Man får längta.
Ta vara på.
Uppskatta.
Man framförallt tror jag att anledningen till att det inte känns så jobbigt,
är att det aldrig känns som att vi är särskilt långt ifrån varandra.
5 kommentarer:
Vackra träd, vackert par och vackra ord. Klarar man inte distansen är det inte ment to be och ni är ju det! Sen när man bor ihop igen och vardagen tar över och man kommer in i sin trall så kan mantänka tillbaka på saknaden man en gång hade och hur man då fantiserade om att bo ihop och hur det då skulle vara. Det kan göra att man i vardagslunket inte tar varandra för givet :) kram på dig!!!
Ja, så är det säkert älskade fina barn! Så fint beskrivet, som vanligt, av dig vännen! MA
fan va skönt å läsa. shit.
Tack fina ni!
Vi klarar det här Carro, se på Linda o hennes F :) puss!
Så himla fint Emma. Jag blir glad av att läsa, och även om saknaden ibland är rent ut sagt hemsk, så finns den av en anledning.
Och vad glad jag blir av att läsa Lindas kommentar här. Det ger lite extra hopp och leenden hos mig. För det är så sant. Man lär sig verkligen att inte ta varandra för givet genom detta, och det har man såklart nytta av sen.
Tack bästa!
Skicka en kommentar