Just because we're not the same, that doesn't mean we're not equals

Jag läste nyss detta inlägg på min vän Maddes blogg. Eftersom det är ett ämne som jag känner, och alltid har känt, starkt för så ville jag göra ett eget inlägg om detta.
Jämställdhet.

Jag förstår inte varför det i dagens samhälle ens ska finnas en diskussion om jämställdhet vad gäller lön och arbete. Anledningen till detta är att jag inte kan förstå hur det kan finnas något som helst argument till varför en man och en kvinna med samma utbildning och förutsättningar inte skulle få lika lön för lika arbete. Är det inte ganska längesen som normen var en försörjande familjefar?

Jag har minnen från så tidigt som lågstadiet och t.o.m. tidigare då jag reagerat mycket starkt på att bli behandlad annorlunda p.g.a. mitt kön. Jag började tidigt intressera mig för idrott och ville såklart tävla på samma förutsättningar som killarna. Kommentarer som "du är ju jätteduktig, för att vara tjej" är kanske tänkta som komplimanger, men de faller inte i god jord kan jag meddela. Ungefär; du är ju duktig trots ditt handikapp.
Under en femkamp på högstadiet var en av grenarna pilkastning på ballonger uppsatta på en tavla. Man fick såklart inte stå hur nära man ville, utan skulle stå bakom en linje. En linje för killarna och en för tjejerna. Tjejernas var såklart bra mycket närmare tavlan, något som jag direkt ifrågasatte och fick svaret att killar är ju starkare och bättre på att kasta än tjejer. Ursäkta mig, men i sjuan är skillnaden knappast särskilt stor då det är väldigt olika hur långt man har kommit i puberteten. Jag var större än ett par av killarna i klassen, precis som jag var mindre än vissa andra. Jag ställde mig på den bakre linjen och kastade ilsket ner x antal ballonger. Vissa kanske blev glada för att få en egen linje supernära tavlan, men till saken hör att även killarnas linje var nära. Tjejernas vara bara fånigt nära.

Ett annat exempel på hur tjejer och killar behandlas olika i skolan är det jag minns om lärarnas tolerans för prat under lektionerna. Killarna pratade så mycket och så ofta att det var liksom ett naturligt bakgrundsljud antar jag, lärarna vande sig väl. Om en flickröst dock plötsligt hördes och skiljde sig från mängden, då jäklar small det direkt.

Att ständigt tvingas slåss mot fördomar mot sitt kön borde ingen behöva göra. Inte en tjej som vill ägna sig åt något "traditionellt manligt", och inte heller en man som vill ägna sig åt något som anses traditionellt kvinnligt. Vem bryr sig så länge man är bra på och trivs med det man gör?

Samtidigt ska jag erkänna att jag som säkert många andra ibland spelar på min kvinnlighet när det passar mig, man får ju inte vara dum. T.ex. när jag bodde hemma och pappa bad Mikael hjälpa till att byta däck så kastade jag ju mig kanske inte direkt fram och bad att få göra det. Man kan ju välja sina strider ;)

Jag tycker inte att man ska eftersträva en situation där mäns och kvinnors olikheter är utraderade. Hur roligt vore livet om vi var precis likadana? Variation är ju krydda :) Vi har olika förutsättningar, styrkor och svagheter och när dessa kan få vara något positivt, så framhäv på.
Men när jag förhoppningsvis får barn någon gång i framtiden kommer jag inte att klä en eventuell tjej helt i rosa. Stereotyper är så vansinnigt trista. Jag kommer klä mina barn i alla möjliga färger så får de en chans senare att bestämma sin egen favoritfärg. Om det då blir rosa, so be it.

I situationer där förutsättningarna är desamma och olikheterna inte har någon betydelse, vilket är fallet ganska ofta, varför ska då könet ens vara av intresse?

"Du är duktig på det här för att vara tjej."
Tjej, vem fan bryr sig?
Jag är människa.