Kaksmet

Idag var jag och Ramón till sjukhuset. Det tog ju bara tre månader innan vi kunde få en tid, inte högprioriterat fick jag veta. En liten mexikanare har byggt bo i mitt ögonlock, och det prioriteras inte? Nähä. Bostadsbrist?
Vi fick träffa en trevlig svensk äldre läkare från Uppsala. Kändes tryggt och bra. Förutom att han hade en vit brynja under läkarrocken. Han kikade och klämde lite på Ramón (som inte uppskattade detta). Sa att när de väl flyttar in så bosätter de sig liksom i broskplattan i ögonlocket och bor gärna kvar i upptill ett halvår. Ja tacka fasiken för det, han har gjort sig bra hemmastadd på tre månader och verkar inte vara på väg att packa ihop än. Men i hundra procent av fallen är de fredliga och flyttar ut av sig själva. Till slut. Man kan våldsförflytta dem genom att gräva ut dem eller skicka in en spruta med steroider som hetsar dem till att flytta, men snälla doktor Brynja tyckte att det var onödigt.
Om jag kunde tänka mig att hysa Ramón i några månader till vill säga.
Stackars Ramón. Vem är jag att kasta ut honom på gatan? Han stör mig ju inte så mycket egentligen, nu när jag vet att han inte är fientligt inställd. Vi gick därifrån. Om han inte flyttat ut i maj ska jag ringa tillbaka. Då blir det hårdhandskarna.