Omväxling förnöjer. Eller nåt..

En vecka har nu passerat sedan mardrömsnatten förra lördagen. Något liknande vill jag helst slippa uppleva igen tack. Jonas verkar iaf må bra, tack gode gud för det, och i torsdags fick han näsan uträtad igen på sjukhuset. SEX stora metallsprutor med bedövning innan de slutligen körde upp någon form av stång och bände så det knakade. Efteråt kom han till mig på jobbet alldeles gul och grön, och prickig efter sprutorna. Stackarn som verkligen hatar sprutor. Och obehagliga ljud. Det lät som en arme på 7000 barn som kom gående på potatismjöl, beskrev han det efteråt. Jag önskade såklart att jag kunde varit där med honom, men jag har faktiskt fått jobba hela veckan, mer än heltid t.o.m.

Veckan inleddes med att jag fick vikariera för Jonas på barnehagen (eftersom vi trodde han skulle få komma till sjukhuset då, men icke). Jag var helt otroligt nervös när jag körde dit. Det började redan när jag vaknade och jag hatar verkligen att vakna och upptäcka att jag har en stor klump i magen av nervositet. Det händer lite då och då, ingen rolig start på dagen precis. Jag fick iaf vara med Jonas favoriter, blåbären som är ca två år. Jag har ju varit på barnehagen en gång förut, i oktober. Då fick jag vara med ettåringarna, och några av dem hade nu tagit steget över till blåbären, så vissa kände jag iaf igen. Men det var verkligen jobbigt fram till efter lunch när alla skulle ut och leka.
Jag är ju inte särskilt van med barn och tycker att det är ganska svårt att veta hur jag ska bete mig. När ska man säga ifrån? Hur ska man säga ifrån? Hur gör man när två stycken bråkar om en leksak och man inte har någon aning om vem som hade den först? Vad får de göra, och vad får de inte göra? Jag bad om lite hjälp från personalen och fick några tips, men det var verkligen svårt ändå.

Utomhus blev det dock lättare. Mer ensamtid med en eller ett par barn i taget, istället för att jag var omringad av 15-20 skrikande små människor i ett rum (ljudnivån, HERREGUD). Vid den här tiden hade de dessutom vant sig lite vid mig och vågade prata mer med mig, vilket underlättade. Och det var en skön känsla när jag märkte att de faktiskt började lyssna på mig! Så jag överlevde dagen och kände t.o.m att jag skulle kunna åka tillbaka igen utan alltför stor nervositet.
Man får verkligen träna ordentligt på norskan också när man umgås med små barn. De förstår ju inte vad man säger om man bara pratar svenska (snakker du engelsk?), och det är jättebra träning. Men min norska är verkligen gräslig. Jag fick läsa två böcker för två små tjejer och jag tror att jag uttalar de allra flesta orden rätt, men min melodi är riktigt hemsk och dalmålet slår verkligen igenom. Men de satt iaf kvar och verkade förstå vad jag sa :) Och jag blir ju bättre och bättre, hoppas jag iaf.

På måndagskvällen kl elva ringer de från Adecco och undrar om jag kan jobba på Maaruds på tisdagen (norska Estrella). Jag fick lite smått panik eftersom jag hatar snabba kast och inte alls var beredd på att de skulle ringa när jag precis var på väg att lägga mig. Sen fick jag lite panik över ryggen igen, eftersom den var så dålig när jag var på Egmont, plus att jag inte tycker om nya ställen (eftersom jag känner mig så osäker då). Jonas tyckte att jag var helknäpp och skrattade åt mig. Han tror att jag har någon mild form av Aspergers syndrom eftersom jag har så enormt stort behov av planering och fasta rutiner. Det är väl lite väl att ta i tycker jag, men jobbigt är det iaf. Men man kan inte säga annat än att jag verkligen får träna på detta här i Norge.

Och Emma och chipsfabriken blev ett ganska bra kapitel ändå (som det så ofta blir när jag verkligen oroat ihjäl mig innan, och ändå lär jag mig aldrig). Det var faktiskt ganska roligt. Jag fick först byta om till heta arbetsbyxor, t-shirt och ett ännu hetare hårnät, och sedan fick jag en liten guidad tur av arbetsledaren. Det var lådor med chips och jordnötter som åkte runt på band som såg ut som berg- och dalbanor i taket och till och från olika maskiner och stationer överallt.
Mina arbetsuppgifter för dagen bestod i att packa olika pallar med en mix av olika sorters chips, utifrån bestämda recept. Först stod jag och packade av pallar och lade kartongerna på ett löpande band, självklart i rätt ordning. 3 salt, 2 paprika, 1 peppar, 3 salt, 1 paprika, 2 peppar. Efter att ha packat ca 25 pall fick jag lite omväxling med att sitta vid ett kar där chips rasade ner, och sortera ut fula chips. Vilka jobb det finns här i världen! Jag är verkligen tacksam och glad för alla olika erfarenheter jag får här, det är faktiskt väldigt roligt. På eftermiddagen fick jag packa om pallar och plasta pallar, och här började ryggen protestera eftersom jag fick gå så mycket på det hårda golvet. Men man tjänar bra på Maaruds (ca 147 norska i timmen = 179 svenska) så får jag komma tillbaka dit så tar jag det ändå, trots ryggens protester. Och trots stanken av baconchips, urk.

På kvällen ringde dock Adecco igen och frågade om jag kunde jobba onsdag-fredag på Narvesen. Detta gjorde mig såklart nervös igen, eftersom jag inte varit där på två månader. Men det har faktiskt gått väldigt bra de här dagarna. Så skönt att känna att jag faktiskt kan det jag gör, och vet vad jag håller på med. Det verkar vara lite hallabaloo med den nya chefen så jag får se hur det blir nu framöver, hoppas på mer.

Just nu är Jonas på match i Oslo, och förhoppningsvis vinner de och blir klara för kval. Jag funderade på att åka dit och titta, men efter att ha skjutsat honom till samlingen och sedan behövt tre försök för att ta mig upp för backarna igen, så ångrade jag mig. Det har snöat ca två dec på två dagar nu, och det ser inte ut att sluta.
Istället blir det en liten joggingtur, och ikväll Shutter Island med fyra andra par. Undrar om vi får grupprabatt? :) Go helg!