No more monkey on my back

Efter fyra otroligt trevliga dagar med finbesök i vår lilla stuga (tusen tack!) sitter jag nu och väntar på att OS äntligen ska börja. Jag fick dock nyss veta att invigningen inte börjar förrän runt tre på natten så det får nog vara. Hoppas det kommer sändas iaf någonting (värt att se) på dagtid, vad är det annars för mening? Iofs är jag ju tillfälligt arbetslös, så jag kan väl lika gärna vända på dygnet..

Linda inledde sitt besök här med (misstänker vi) matförgiftning och låg i princip utslagen hela onsdagen, inte någon toppenstart på semestern precis. Jag och Fredrik fick ensamma utgöra publik på kvällens hockeymatch som Kongsvinger vann med 4-1. Claras nya hörselskydd får användas nästa besök :) På torsdagen hade Linda dock piggat på sig, så jag och familjen for till Oslo för att besöka några vänner till Linda.

Detta blev jättetrevligt med god långlunch och promenad på Karl Johan. Tyvärr var alla i vanlig ordning (iaf jag) för dåligt klädda så solskenspromenaden blev inte så lång :)

Jonas jobbade varje dag, så för hans del blev det mest mys med Clara på kvällarna. Hon växer så det knakar och nästa mål verkar nu vara att krypa. Grymtande och pipande kämpar hon med att resa sig på knä och händer, ivrigt påhejad av fyra exalterade vuxna :)
Idag lyckades dock J få sluta lite tidigare och efter att ha packat ur stugan träffade vi honom nere på Kongssenteret. Vi åt lunch på Bella (som jag hittills lyckats missa) och jag blev alldeles till mig över den fantastiska maten. Marinerad kycklingfilé med grönsaker och chiabatta, balsamvinäger, aioli och pesto. Herreminje, det var nära att jag slickade fatet. De kommer få fler besök, helt klart.
Efter mat och kaffe var det dags för Fredrik, Linda, Clara och Svea att åka tillbaka till vårt fosterland, och jag och J återvände till en tommare stuga.

Vädret var makalöst så jag gick en långpromenad. Hittade ett jättefint motionsspår/skidspår nästan alldeles bakom huset. Förkylningen verkar äntligen ha släppt greppet och det var så himla skönt att kunna röra sig fritt igen, jag blir så rastlös när jag inte tränar. Jag gick och gick.

Och sen sprang jag. Jag sprang. Jag har inte sprungit, och då menar jag sprungit på riktigt, helt och fullt, sträckt ut, tagit i - helt enkelt kutat järnet - på nästan ett år. Det var.. ja. Obeskrivligt.
Jag var så lycklig när jag stannade att jag hade tårar i ögonen. Jag sket i om det skulle bli helvete igen efteråt, det fick det vara värt i så fall.

Och visst, efter en stunds promenerande hemåt mot fästningen så kom det några små nyp i rumptrakten. Men för helvete, jag har fått nog!
Att leva med långvarig smärta gör att man förändras. Glöm att det inte går att träna, vad gör man när det gör ont att stå, sitta, ligga? Och ryggen, det är ju inte som en arm precis, jag kan ju inte bara låta bli att använda den. Alla jävla kroppsdelar sitter ju fast i den. För ett tag sedan så var jag så glad en dag och bara skrattade och efter ett tag sa J: "där är hon ju, tjejen jag blev kär i". Och jag blev rädd. Var fan hade jag varit, hela det där året? Året som apan stal från mig?

Just det, apan, den jävla monkeyn på min back. Och tro mig, här talar vi inte om nån söt liten Herr Nilsson, utan en sån där stor, tung, ful med rosa arsel ni vet? Inte konstigt man får ont i ryggen..

Men jag har fått nog. Nu ska jag med en välriktad höger sparka apjäveln till skogs.
Sen ska jag springa och skrika som Ronja (för snart är det vår!).

Dra åt pipsvängen!