Lycka

Idag den 19 mars 2010 (eller ja, igår då men jag har ju inte lagt mig än) rörde jag en fotboll igen. Det var den bästa känslan på mycket, mycket länge. Jag kan inte beskriva det. Bara säga att sist jag gjorde det var den 17 april 2009, dvs elva månader sen. Elva freakin månader!

Och det gick bra. Eller så dövade mina endorfiner smärtan, men jag tror inte det. Det gick faktiskt bra, jag kom ihåg hur man gjorde!

Och jag njöt av det mer än jag gjort på flera år.

Tillbaka på banan, en fantastiskt fin sådan (Hedemoras nya konstgräs) och bland vänner. Vänner som jag saknat. Och med en tränare som nog förlängt mitt liv med flera år (ge kvinnan en stand up-show!) :)

Jag hade intalat mig själv att jag nog aldrig skulle komma tillbaka.

Jag som alltid definierat mig själv som fotbollsspelare.
Jag är fotbollsspelare. Jag var.. 
Intalat mig att det inte skulle vara jobbigt att behöva sluta.
Men hur ska jag kunna sluta?

Visst, inga skott och inget spel för mig idag, man får ju inte förivra sig som det heter. Men ren och skär njutning av varje sekund i skorna.

Vem vet om jag kan spela i sommar? Men nog jävlar är jag motiverad nu ska ni veta!

Framtiden vet jag inget om, men i realismens namn insåg jag för ett tag sen att de skadeprobem jag haft och fortfarande har kanske skulle hindra mig från att ta en plats i nån startelva i sommar...

..men jag sitter hellre på Skäves bänk än nån annans!

Försök att stoppa mig nu.