Nämen!

Igår fick jag en flash.

Jag har väldigt länge sett mig själv som en negativ person.
En som förutsätter att allt när som helst kan barka
fullständigt åt h-vete.
Och jag omfamnade den här personligheten, pessimist-javisst!,
levde efter mottot om du alltid väntar dig det dåliga så blir du 
aldrig besviken - bara glatt överraskad.

Fortfarande måste jag ju säga att jag föredrar att bli överraskad
framför besviken, men igår..
Igår kände jag mig så osedvanligt positiv.
Och jag tänkte, kanske är pessimist-javisst inte det sätt jag absolut
måste leva mitt liv på, bara för att det varit så hittills?

För igår kände jag mig lycklig.
Två av mina allra käraste vänner bad mig om hjälp,
angående två helt skilda saker.
Och jag kände mig tacksam för att de tänkte på mig,
tänkte att jag kunde hjälpa dem.
Att jag kanske kunde göra något positivt för dem?

Lycklig eftersom jag är så oerhört glad för att jag ska få
ta med mig J till farmor om ett par veckor.
Att ta med någon så viktig dit har jag drömt om
ända sen jag var liten.
Och det är klart att jag skulle kunna tänka negativt,
oroa mig för att han kanske inte kommer trivas.
Men det gör jag inte.
Jag är alldeles för övertygad om hur bra det kommer bli.
Hur roligt vi kommer ha.
Det här med förväntan är inte så tokigt kanske ändå.

När jag igår kände av ryggen för första gången på
flera veckor (!), så skulle det också varit så lätt
att gå in i det negativa tänket igen.
Det tänk som är alldeles för lättillgängligt när det
kommer till ryggen.
Men jag valde att inte gå in i det, eftersom jag faktiskt
varit bra länge nu!

Det är ju framsteg om inte annat.
Rom byggdes inte på en dag ;)