Me, you and the dancefloor

Jag är så förbaskat gråtmild.
Glad, ledsen, förbannad, rörd, sentimental, you name it - jag gråter.

-Jag grinar väl inte varje dag, eller?

Jonas med rynkad panna à la "skämtar du?":

-Men nästan, du grinade ju igår tex?

-Nej, inte igår va? Eller jo, kanske.. :)

Jag har helt enkelt nära till tårar. Idag kom det nästan lite i chipsen när jag tänkte tillbaka på för ett par år sedan när jag satt tröstlös vid Ljustern och Hanna var där som ett skott (älskar dig extra mycket för det).
Det händer att jag gråter till tv-reklam. Ibland gråter jag för ingenting, men då har jag listat ut att eftersom mina tårkanaler är vana vid att vara välanvända så svämmar de liksom över efter ett tag om jag inte ser till att tömma dem med en rejäl grining några gånger i veckan.

Jag har ingenting emot detta egentligen, det är ganska skönt faktiskt. Enda gången det är sjukt opraktiskt är när jag blir riktigt rosenrasande. Det är liksom ingen som tar ens ilska på allvar när tårarna sprutar och rösten vägrar vara stadig.

Men änivej, det jag egentligen skulle säga var: det här är det jag grinade till senast. Så jävla fint.
Så ska mitt bröllop också vara :) Fest för bövelen!