Tidigare har jag alltid känt mig ganska obekväm i barns sällskap, eftersom jag ju egentligen aldrig umgåtts med några. Inte haft några äldre syskon som fått barn som jag kunnat sitta barnvakt för och kusinernas barn bor lite långt borta och vi ses inte så ofta. Jag har alltid undrat; vad säger man till barn? Hur ska man prata med dem? Hur hanterar man dem om de blir ledsna? Hur leker man med dem, eller säger ifrån om de gör något dumt? Jag har helt enkelt länge stressat upp mig inför denna ovisshet.
Och tro mig, lidandet var enormt de första dagarna på dagis. Jag kände mig omringad av skrikande utomjordingar nästan omöjliga att förstå eller hantera, eller så var det jag som var utomjordingen. Ja, så var det nog när jag tänker efter. Jag hade hamnat på en annan planet där befolkningen talade ett språk, både barn och personal, som jag inte förstod och sakta fick lära mig på egen hand. För det är ju klart att personalen inte hade tid att ta hand om och instruera mig när det fanns 85 andra små utomjordingar som kallade på uppmärksamhet. Det var bara att försöka. Och försöka igen.Men nu. Ingen ångest när jag ska dit, snarare kan jag längta lite efter vissa av de små trollungarna. Man lär ju känna dem och framförallt lär de känna mig. Att få höra ett glatt tjut och bli mött av en liten skrattande människa som kastar sig fram och kramar ens ben när man kliver in genom dörren kan lätt göra en hel dag :)
Och egentligen var det nog när denna underbara lilla dam föddes som jag märkte att rädslan började släppa. Det är klart att jag alltid sett det som en självklarhet att jag någon gång ska skaffa barn (ta i trä för guds skull), och bara hoppats att allt "barnkunnande" ska komma naturligt. Men när jag busar med henne känns suget faktiskt på riktigt. En sån vill jag också ha! Och nu känns det så mycket bättre just för att jag känner mig trygg.
Eller iaf tryggare :)
(Men lugn i stormen, än är det inte bråttom ;) )
1 kommentar:
Fan va irriterande! Jag hade skrivit en jättelång kommentar och så kom jag åt musplattan och allt försvann... Grrrrrr!
Hur som helst, jag skrev att det var roligt att det hade släppt :) och att visst är det underbart att få komma till jobbet på morgonen och mötas av glada små överenergiska ansikten som lyser upp som solar när de ser en. När de blir lite äldre 8-9 år så är det inte lika självklart längre eller så är det så att de inte tycker att det är lika okej att visa det utåt... tåls att fundera på ;)
Jo och sen det där om flytten, visst var det så att det beror på den nya hyresgästen men vi flyttar (nog) innan sista juni i vilket fall som helst. Känns bättre att vara där borta och kunna dona med tomten än att gå här och känna att man vill vara där och greja. Hur som helst så blir det ju närmre än vad det är nu!!!
kram på dig och Jonas med!
ps. Clara hälsar att hon gärna vill ha fler småkusiner inom en snar framtid men hon vill att ni ska känna er redo och tillfreds med tillvaron ang plugg och sånt först ;)
Skicka en kommentar